Caspar Mathisson som bär ansvar för skepp och gods, åligganden föreskrivna i förordningar och reglementen, utses som syndabock och förs till Nya Älvsborgs fästning. Han hålles i förvar i väntan på krigsrättens dom. Den 25 september 1745 behandlas ärendet i Göteborgs rådhusrätt. Kapten Moreen och övriga i besättningen ombord fick under ed avge en skriftlig förklaring över haveriet. Rådhusrätten klandrar Mathisson för det inträffade medan besättningen friades från ansvar för olyckan. Men det råder ändå en osäkerhet om vad som verkligen orsakade haveriet och hur domen utföll. I sjöförklaringen står det att skeppet seglade med ”fogelig wind och wackert klart wäder” och mycket pekar på att Mathisson kom att dömas till ansvar för haveriet.

Men det finns omständigheter som ändå talar emot detta och att han därefter måste ha frikänts i Amiralitetets underrätt. Detta då han enligt generalmönsterrullen över lotsar år 1750 var i tjänst och ingen anteckning finns om hans heder. Enligt sjölagen borde han sannolikt ha dömts med straffalternativet avsked från tjänst, men om det omnämns inte i lotsförordningen. Möjligt är att utdömt straff för Caspar Mathisson lindrats till en tids fängelse med vatten och bröd. Otaliga teorier har funnits men det som sammantaget kan konstateras är att allt talar för att det var en olycka och inte en medveten brottslig handling. Att det istället handlade om ett hydrografisktfenomen, s.k. dödvatten, vilket innebär att ett fartyg rör sig i ett lager av sötvatten som vilar ovanpå tyngre saltvatten. Det åstadkommer osynliga svallvågor som skapar ett motstånd och minskar eller hindrar fartygets framfart helt och hållet, som gör att man riskerar att tappa kontrollen. En historisk händelse som gör oss påminda om att alltid respektera havet och naturens krafter och faror vid sjöfart.