SVENSKA OSTINDISKA COMPANIET (SOIC)

SVENSKA OSTINDISKA COMPANIET (SOIC)

1731-1813

Svenska Ostindiska Companiets historiska resor till då mytomspunna länder, gav stora rikedomar genom handeln med te, kryddor, siden och porslin. Companiet var under sin storhetstid, 1700-talets mest framgångsrika svenska handelsföretag, vilket gjorde både inhemska och utländska dignitärer förmögna. Sjöhjältarna  – kaptenerna – navigerade sig fram över världshaven med en blandning av skicklighet och mod, ofta under svåra förhållanden. De riskfyllda expeditionerna bidrog stort till att Göteborg blev en blomstrande handelsstad. Ostindiska companiets arv är en spännande del av vår historia, full av exotik, rikedom och fantastiska äventyr.

TUSEN & EN NATT

Svenska ostindiska companiet har något av en sagoglans över sig. En stämning av Tusen och en natt då man for till de  sägenomspunna länderna i öst och hämtade hem rikedomar. Året var 1731 och efter många års planerande gick mäktiga privata aktörer och svenska regeringen på samma linje och man enades om att grunda ett svenskt ostindiecompani. Companiet erhölls ensamrätt att ”idka handel och sjöfart” på Ostindien. I arton utförliga paragrafer preciserades rättigheter samt skyldigheter. I ett privilegiebrev föreskrevs att samtlig handel skulle ske över Göteborg, dit skeppen alltid skulle avgå från och återvända till. Det var i Göteborg companiet hade rätten att få sälja sina varor. Companiets skepp skulle föras med svenska handelsflagg och sjöpass med kunglig underskrift. Det var under sin tid ett oerhört framgångsrikt företag, vilket gjorde både utländska som svenska högt uppsatta ämbetsmän och politiker förmögna, primärt på te men även kryddor, siden och porslin. Det var Sveriges mest lyckosamma handelsföretag under 1700-talet och utgör ett fascinerande kapitel i vår ekonomiska och kulturella historia.

SJÖHJÄLTAR

Åren på havet sträckte sig mellan 1732 – 1806 med 37 olika skepp och totalt 132 expeditioner. Kaptenerna som förde skeppen till en trygg seglats betraktades som sjöhjältar. Att göra dess resor var ingen lätt sak. Navigationskonsten befann sig ännu under utveckling och man fick anpassa sig efter vindar och strömmar. Kvalifikationskraven var höga och de som utsågs till kaptener på ostindiefararna var därför erfarna och högt ansedda personer. Companiet satsade stort på kaptenerna och superkargörena, vilka externt var companiets representanter då de ansvarade för handeln. De var dom som hade det högsta kommandot ombord på fartyget, till och med över kaptenerna. Men det var kaptenen som hade navigationen i sina händer. Riskerna var mycket stora med varje resa och att föra ett tungt lastat segelfartyg runt halva jordklotet krävde klokhet och skicklighet. Det var ett tungt ekonomiskt ansvar som vilade på superkargörena och kaptenerna.

COMPANIETS SKEPP SKULLE FÖRAS MED SVENSK HANDELSFLAGGA OCH SJÖPASS MED KUNGLIG UNDERSKRIFT

FREDEN, HOPPET & ENIGHETEN

Skeppens namngivningar var ståtliga och kungahuset och andra kungligheter fick bidra med sina namn på ostindiefarare. Det kunde även vara namn som visade på patriotism och respekt för överheten; Tre Cronor, Riddarhuset, Riksens Ständer och Stockholms Slott. Men även symboliska namn såsom Freden, Hoppet och Enigheten. De 74 aktiva åren av seglation och handel var fyllda av liv, pengar och äventyr, minst sagt. Alla fartyg kom inte tillbaka, sammanlagt inträffade åtta förlisningar och strandningar. På de långa handelsfärderna var livet riskfyllt och hårt. Många liv offrades då dom sköljdes överbord eller strök med i febersjukdomar, dyra fartyg och laster gick till botten och companiet gjorde sina ekonomiska förluster. Men bakom företaget stod starka penningmagnater som hade råd att förlora ett skepp emellanåt. Dessutom hade man i allmänhet skeppen försäkrade.

MAGNATER & FILANTROPI

Att bli direktör i Ostindiska companiet var en åtråvärd upphöjelse. Ett arbete under sagolika ekonomiska förhållanden och frågan var bara hur stora vinsterna skulle bli. Companiets direktörer – ”penningmagnaterna” – var mäktiga män och fick ordnar och hederstitlar och de verkade som goda patrioter genom storslagna donationer. Direktörer som hade blivit mycket rika skänkte delar av sina förmögenheter till sociala inrättningar och andra ändamål. De stora var bland andra direktörerna Niclas Sahlgren som grundade Sahlgrenska sjukhuset och William Chalmers som grundade Chalmers Tekniska högskola.

TEDRICKANDET ANSÅGS UPPMUNTRA TILL LÄTTJA OCH LÖST PRAT, TILL OCH MED MEN FÖR SÅVÄL ARBETE SOM MORALEN

BLOMMANDE STAD, TEDRICKANDE & MEN FÖR MORALEN

Companiets storhetstid kastade en glans över Göteborg som handelsstad och fick staden att blomstra. Skeppen kom och gick med pompa och ståt och utländska handelsmän trängdes på kompaniets auktioner. Pengarna strömmade in, många människor fick arbete, auktionerna blev stora folkfester och med varje ostindiefarare spreds en exotisk doft av äventyr, te och kryddor. Teet som genomgående utgjorde merparten av handelsvaran och lasten hem, skapade dock en oro på vissa håll. Alla lät sig inte övertygas av de stora vinsterna.  Man ville av moraliska och ekonomiska skäl inte acceptera den flärd som strömmade in i Sverige. Tedrickandet ansågs uppmuntra lättja och löst prat. Man ansåg till och med att man fick men som kunde påverka såväl arbete som moralen. En göteborgstidning utropade upprört: ”Här dricka hwar dräng och piga sitt the”.

Tedrickande är idag – några hundra år senare – mer utspritt än någonsin och vi skulle nu kalla detta en helt vanlig avkopplande fika.